»Några små oskyldiga kvistar på elden, kan det framkalla syner?»
»Jag tror inte att det var så oskyldigt, fast jag skulle önska att jag kunde tro det.»
»Jag skulle också önska, helige fader, att jag kunde taga er på orden.»
»Barn, barn, betänk vad du säger.»
»Jag gör det. Hur skall jag kunna veta, varför ni kommer hit så här, då ni vet, att jag är ensam.»
Detta angrepp på den gode prästens namn och rykte var för starkt. Pater Seysen ryckte till, och det såg ut som han tänkt säga något, men han hejdade sig och gick utan att taga avsked.
»Ja», sade Monica för sig själv när han gått, »jag vet nog, att du menade väl, men jag måste väl också få vara i fred, när jag håller på med mina vidskepliga påhitt…»
När Monica såg mot dörren som slutits bakom pater Seysen, öppnades den igen, och hennes tjänsteflicka stack in huvudet.
»Kan man tänka sig, frun», sade hon. »Den gamle prästen, det skulle man väl aldrig ha kunnat tro om honom…»
Dörren slöts igen. Monica slog samman händerna och brast i skratt. Hela förtrollningen var bruten och hon kastade örterna i spisen.
Men efter detta spreds genom tjänsteflickan ett smygande rykte om pater Seysen, och man viskade bakom ryggen på honom.
Sex veckor senare kom Filip själv hem utan att Monica lyckats få något meddelande därom i sina drömmar. Monica berättade för honom vad som hänt med pater Seysen, och hur hon sökt locka fram drömmar om Filip.
»Trodde du verkligen det skulle lyckas dig», frågade han.
»Nej… eller ja…»
»Men det är ju för tokigt, och prästen har rätt i att det är ogudaktigt. Du får inte göra om det där.»
88
