ett storartat fyrverkeri över dem, och det låg en underbar stämning över havet.
»Vilkas öden stå väl att läsa i dessa söderns stjärnor, som vi hemma i vårt land icke kunna se», undrade Monica i det hon betraktade firmamentet.
»Tror du på stjärnorna», frågade Filip.
»Min mor kunde läsa i stjärnorna», sade hon.
»Tror du också att det finns sjöjungfrur?»
»Det vet jag inte, men jag tycker att det skulle vara ljuvligt att leva bland vågorna… Men kom nu ned, Filip. Det är sent och däcket är fuktigt av dagg.»
När dagen grydde, meddelade utkiken, att han såg något som drev omkring på den spegelblanka havsytan.
Krantz gick upp i masten med en kikare och rapporterade, att det sannolikt var en liten skeppsbåt, som drev omkring ensam. Han tyckte sig ha sett någonting ligga i båten.
Filip lät sätta en av båtarna i sjön, och efter en stund kom den tillbaka och förde med sig den lilla farkosten på släp.
»Det ligger en mänsklig varelse i båten», sade andre styrmannen till Krantz, då han kom tillbaka. »Men om han lever eller är död kan jag inte se.»
Krantz meddelade detta till Filip, som satt vid frukostbordet tillsammans med Monica.
Skeppsläkaren hämtades och när han undersökte mannen, steg denne upp och ställde sig vid en kanon, och det såg ut som om han var alldeles kry.
Som svar på de frågor, som ställdes till honom, meddelade han att han varit med om ett skeppsbrott. Man hade blivit överraskad av en by, och han hade knappt hunnit undan med sin båt från det sjunkande fartyget, vars hela besättning omkommit.
Han hade knappt sagt detta, förrän Filip och Monica kommo upp på däck och till sin obehagliga överraskning genast igenkände den enögde lotsen Kriften.
90
