Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Hm, kapten van der Deeken», grymtade han. »Det gläder mig se er föra ett så vackert fartyg och att ni har tagit er vackra fru med er på resan.»

Filip vände sig bort och han kände en isning genom kroppen. Monicas ögon blixtrade, då hon såg den vidriga uppenbarelsen.

Monica följde efter Filip, som gick ned i hytten och satte sig med händerna för ansiktet.

»Håll modet uppe», sade hon. »Det var verkligen en otäck överraskning, och jag är säker på, att det bådar ont, men det är ju vårt öde.»

»Det är mitt öde», sade Filip och såg upp, »Men du, Monica, varför skall du dela mitt öde?»

Jag delar öde med dig i liv och död.»

»Men det är hårt, att du skall ryckas med av mig.»

»Jag vill vara med dig… Men frågan är nu vad du skall göra med denne Kriften.»

»Jag vill helst sätta honom i land vid Kap. Jag kan inte fördra att ha den uslingen med ombord.»

»Det förefaller mig som om det vore bäst att låta honom stanna», sade hon.

»Varför det?»

»Jag tror man skall trotsa ödet i ett sådant fall som detta. Den där stackarn kan inte göra någon skada av sig själv, och om han representerar onda makter kan han göra lika mycket ont på avstånd.»

»Han kan göra folket uppstudsigt, och dessutom har han en gång försökt att stjäla reliken från mig.»

»Jag skulle nästan önska, att han gjorde det, så kanske du slutade upp med denna fåfänga jakt.»

»Nej, tänk på att jag svurit en dyr ed.»

»Men du kan inte sätta Kriften i land vid Kap. Han är ju anställd i kompaniets tjänst.»

»Nå, du har väl rätt kan jag tro, och då behåller jag honom.»


91