Sida:Den flygande holländaren 1926.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

KAP. XIII.

Utrecht kom till Kap, tog in vatten och fortsatte sin resa, och efter två månaders gynnsam seglats kastade de ankar vid Gambrun. Under hela denna tid hade Monica sökt att vinna Kriftens vänskap. Hon hade ofta talat med honom, och Kriften tycktes slutligen finna behag i hennes sällskap. Gentemot Filip var han tidvis hövlig och förekommande men inte alltid, men mot Monica uppträdde han alltid aktningsfullt. Han talade alltid i gåtor, och hans kluckande skratt verkade ohyggligt. Men då de ankrade vid Gambrun, stod han på så god fot med Monica att han ständigt kom in i hytten, och fast han inte ville sitta ned, talade han gärna en stund med Monica och gick sedan sin väg.

Medan fartyget låg till ankars vid Gambrun, kom Kriften en afton fram till Monica, som satt på däck.

»Frun», sade han. »Där borta ligger ett fartyg som om några dagar seglar hem till ert land.»

»Det har jag hört», svarade Monica.

»Vill ni följa ett råd, så skall ni fara hem med det skeppet och stanna i ert hus, tills er man åter kommer tillbaka.»

»Varför ger ni mig det rådet?»

»Därför att jag anar en fara, kanske en hemsk död för en som jag inte önskar ont över.»

»För mig», sade Monica, medan hon fäste sin blick vid Kriften.

»Ja, för er. Somliga kunna se längre in i framtiden än andra.»


94