»Nå, då gör vi så, och nu kan ni behöva vila ut en tid efter alla strapatser.»
»Ja, är det något jag kan göra för er, så säg bara till», sade Monica.
»Det var riktigt vänligt sagt det», muttrade han dovt och såg upp på Monica.
Och när han gick ut, tillade han för sig själv:
»Skada, skada… men det måste ju ske…»
Monica räckte sin hand efter honom. Han vände sig, plötsligt om och grep den, och en rysning genomfor henne ända in till hjärtat.
Kriften höll hennes hand ett ögonblick, under det han allvarligt betraktade den.
»Så vacker och så god, det kan ni vara glad för, van der Deeken, det är er räddning… kanske…»
Därpå tryckte Kriften Monicas hand och ilade ut från hytten.
Den plötsliga rysning, som genomfor Monica efter Kriftens handtryckning, var så häftig att hon nätt och jämnt hann fram till soffan och sjönk ned i den, när han gått.
Sedan hon en stund suttit med handen tryckt mot hjärtat, medan Filip böjde sig ned över henne, började hon tala med knappt hörbar röst:
»Att den människan var ett övernaturligt väsen, det anade jag från början, och nu är jag övertygad om det. Men så mycket bättre, om vi kunna göra honom till vår vän. Jag skall då försöka.»
»Ja, men Monica, tror du att de som icke äro av denna världen ha samma känslor som vi, till exempel tacksamhet?»
»Varför finns det onda väsen, om det inte också skulle finnas goda?»
»Ja, även om de inte höra världen till, ha de väl i alla fall den själ, som de en gång haft i livet.»
