Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

98

endast obestämt vad som låg bakom det hela, och icke ens när fransyskan tystnade, sade Marguerite något utan iakttog henne under tystnad, då hon tog upp ett sammanviket papper ur sin rymliga kappficka och med ett skyggt uttryck räckte det mot lady Blakeney.

— Min kammarjungfru behöver inte komma med mig, sade Désirée ödmjukt. Jag vill hellre resa ensam … det här är hennes pass och … Åh, ni behöver inte ta emot det ur mina händer, tillade hon i en ton av bitter självförödmjukelse, då Marguerite icke gjorde min av att vilja taga emot papperet av henne. Se, jag lägger det bland rosorna här! Ni misstror mig nu, ja, det är ju helt naturligt, men då ni tänker lugnare på saken, kanske ni inser att min avsikt nu är osjälvisk, att jag blott önskar vara er och er man till tjänst.

Hon böjde sig ned och stack in papperet i en grupp av rosor. Därefter gick hon utan ett ord. Marguerite stod kvar, förbryllad och litet rörd. Ännu några ögonblick hörde hon det lätta frasandet av den andras kjolar mot den mjuka sanden på vägen och en lång suck, som lät likt en snyftning.

Så blev allt åter tyst. Den lätta midnattsbrisen susade i topparna på de gamla ekarna och almarna bakom henne, lockade fram spöklika viskningar ur deras vissnande lövverk.

Marguerite ryste till.

Framför henne mellan de mörka rosornas blad vajade det hopvikta papperet, sakta fladdrande på ett sällsamt, melankoliskt sätt. En lång stund betraktade hon det, där det rycktes av vinden och tycktes vilja flyga ned mot floden.

Nu föll det till marken. Gripen av en plötslig, överväldigande impuls, böjde Marguerite sig ned och tog upp det. Därpå kramade hon nervöst ihop det i handen och gick hastigt tillbaka till boningshuset.