Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99


XIII.
ETT FARVÄL.

Då hon närmade sig terrassen, varseblev hon några gestalter, som rörde sig vid foten av trappan några fot nedanför den plats, där hon stod. Snart såg hon också glimmandet av lanternor och hörde viskande röster samt vattnets skvalpande mot en båt.

Strax därefter gled en figur, lastad med kappor och åtskilliga packsaker, förbi henne nedför trappan. Och trots mörkret kände Marguerite igen Benyon, hennes mans förtrogne kammartjänare.

Utan ett ögonblicks tvekan ilade hon nu längs terrassen bort till den flygel, som sir Percy bebodde. Hon hade inte hunnit långt, förrän hon urskilde sir Percys resliga gestalt, som långsamt kom gående på den smala stig, som här löpte utmed en del av huset.

Han hade på sig sin stora kragkappa, som var öppen, så att en grå resdräkt av fint kläde skymtade fram. Som vanligt höll han händerna i byxfickorna, och på huvudet hade han en mjuk, hopfällbar hatt, sådan han för det mesta begagnade.

Innan hon hann tänka eller klart fatta, att han ämnade resa sin väg, ja, innan hon hann yttra ett ord, låg hon i hans armar och tryckte sig intill honom med passionerad glöd samt försökte att i dunklet läsa uttrycket i hans ögon, läsa varje skälvning i det ansikte, som nu var så tätt intill hennes.

— Percy, du får inte fara — du får inte fara! bad hon.

Hon kände hans starka armar sluta sig hårt omkring henne, hon kände hans läppar tryckas mot sina, kände dem mot sina ögon, sitt hår och sina händer, vilka i vild förtvivlans ångest grepo fast i hans skuldror.