bön blickade upp mot honom. Med denna häftiga smekning gjorde han henne för stunden blind. Hon fick ej se — nej, icke ens hon fick se, att hans stolta mannakraft under några sekunder var så gott som besegrad av kärlekens trollmakt.
Allt det som var mest mänskligt i honom, allt det som var vekt i hans starka, otämda natur ropade högt inom honom efter frid och lyx och sysslolös ro, efter långa sommarkvällar, tillbragta i lättjefull lycka, eller att få fröjdas åt sina hästar och hundar och blommor utan andra tankar eller omsorger än att planera för den följande kvällens gavott, utan någon allvarligare sysselsättning än att sitta vid hennes fötter.
Under dessa få sekunder, då hans hand låg över hennes ögon, kämpade det muntra, eleganta Londons lättjefulle, fåfänge sprätt en hård envigeskamp med den djärve anföraren för en skara äventyrsälskande unga sällar. Och hans passionerade kärlek till sin hustru ställde sig med glödande styrka på samma sida som hans vekligare jag.
Glömda voro i denna stund giljotinens fasor, glömda voro de oskyldigas rop och de värnlösas böner om hjälp, förgätna voro de djärva äventyren, den lockande spänningen, den vanligen i sista minuten lyckade räddningen undan farorna. Under dessa få — trots allt så himmelska — sekunder var hans själ endast fylld av tanken på henne — hans maka — endast hennes skönhet och hennes ömma böner till honom voro vad han i den stunden såg och hörde.
Hon ämnade åter börja bönfalla, ty hon kände, att hon höll på att vinna seger. Hennes instinkt — den säkra instinkten hos en kvinna, som älskar och känner sig älskad tillbaka — sade henne, att hans järnvilja under bråkdelen av en minut var nära att böjas. Men han avklippte helt tvärt hennes böner med en kyss.
Och i ett nu blev han som förvandlad.
Liksom en jättevåg, som av floden rullas mot land, så tycktes helt plötsligt hans stormande känslosvall splittras mot en klippa av självbehärskning. Hade
