100
— Om du verkligen älskade mig, Percy, viskade hon, så skulle du inte fara, du skulle inte fara.
Han trodde sig i denna stund ej om att kunna tala. I sin våldsamma ansträngning för att bibehålla sin självbehärskning tycktes han spänna varje fiber i sin varelse.
O, vad hon älskade honom, då hon i honom märkte den lidelsefulle älskaren, den vilda, otämda människa, som han i själ och hjärta var — denna människa, över vars yta det kyliga hovmannasättet blott var överstruket såsom en tunn fernissa! Detta var hans verkliga, innersta personlighet, och i denna stund syntes föga av den elegante, fulländade kavaljeren och sprätten, som var så väl övad i att behärska varje sinnesrörelse och dölja varje tanke och varje önskan, som ej gällde nöjen och grannlåt och ståt.
Och då hon nu kände sin egen makt och hans svaghet, överlämnade hon sig motståndslöst åt hans passionerade smekningar och lät honom kyssa sina läppar, medan hon framstötte:
— Du får inte fara — du får inte — varför skulle du väl fara? — Det vore vansinne. — Jag kan inte släppa dig.
Hon lindade sina armar ömt omkring honom, och hennes stämma var varm och skälvande av återhållna tårar. Och då han i förtvivlan viskade: — För barmhärtighets skull, tala inte så! då kände hon sig nästan övertygad om, att hennes kärlek skulle komma att segra.
— För barmhärtighets skull ber jag dig, Percy, och tänker fortfarande be dig! viskade hon. O, min älskade, min skatt, lämna mig icke! — vi ha ju ännu knappast hunnit njuta av vår lycka. Far inte ifrån mig, Percy! Det är så mycket, som jag önskar säga dig. O, du får inte, du får inte! tillade hon med plötslig häftighet. Se mig i ögonen, min älskade, och säg mig, om du verkligen kan lämna mig nu!
Han svarade inte, utan lade nästan hårt sin hand över hennes tårskimrande ögon, som i öm, ångestfull
