Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

106

nes älskades gestalt tycktes för hennes blick antaga underliga och spöklika former. Han såg övernaturligt hög och stor ut, och en dimma hade sänkt sig ned mellan honom och henne.

Det tycktes henne, att han talade till henne igen, men hon var ej fullt säker därpå, ty hans stämma ljöd liksom något trolskt och underligt klingande eko. Från en rabatt med heliotroper helt nära invid dem uppsteg i den stilla nattluften en stark, ljuv och berusande doft, som gjorde henne yr i huvudet.

Hon slöt ögonen och kände som i en dröm, hur han tryckte henne intill sig i en sista, lång, himmelsk omfamning.

Han kände hennes smärta gestalt svikta i sina armar liksom en hög och smal liljestängel, som vajar för vinden.

Han såg att hon var halvt medvetslös och tackade himmelen för denna barmhärtiga lindring i deras hjärtslitande farväl.

Helt nära bredvid dem, just där marmorterrassen upphörde och parkens buskgrupper togo vid, var en mjuk, mossig grässluttning, och däröver bildade en massa bleka månadsrosor liksom ett valv.

Hon hade just så pass mycket medvetande, att han kunde leda henne till denna mjuka, gröna bädd. Och där lade han henne ned bland rosorna, kysste hennes älskade, trötta ögon, hennes händer, hennes läppar, hennes små fötter — och gick.