Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
107


XIV.
PASSET.

Det rytmiska ljudet av plaskande åror väckte upp Marguerite ur hennes dvalliknande svimning.

Inom ett ögonblick hade hon rest sig upp, och den domning, som bemäktigat sig hennes kropp och själ, var som genom ett trollslag försvunnen.

Försvunnen var även all hennes trötthet. Ja, nu var hon sannerligen fullt medveten — medveten om att han hade lämnat henne! — medveten om att han, enligt allt, som var sannolikt under himlen, enligt alla ränker, som smidas i helvetet, antagligen aldrig skulle komma tillbaka från Frankrike med livet samt medveten om att hon icke hört de sista ord, han talat till henne, icke uppfångat hans sista blick eller ens känt hans sista kyss.

Fastän natten var stjärnklar och mild, var den dock ovanligt mörk, och Marguerite ansträngde förgäves sina ögon för att se en skymt av båten, som nu så snabbt förde honom bort. Förgäves spände hon öronen i det svaga hoppet att få höra ett sista dröjande eko av hans stämma.

Men djup tystnad härskade, endast bruten av de taktmässiga, plaskande slagen, som tycktes slå mot hennes hjärta liksom en rytmisk dödsringning.

Hur tydligt hon kunde höra årorna! De voro sex eller åtta, tänkte hon — säkert inte färre. Ja, troligtvis åtta roddare, vilket betydde, att han tagit den större båten och antagligen ämnade göra en längre färd med den — ej blott till London för att därifrån med postskjuts fara till Dover, utan förmodligen ända till Tilbury Fort, där hans brigg, »Drömmen», säkert låg i beredskap för att avsegla, så fort det blev lämplig flodtid.