Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

108

Hennes tankeförmåga återvaknade nu så småningom. Väl sargade smärtan av deras sista farväl henne alltjämt och tryckte hennes sinne med en dov, pressande tyngd, men för ögonblicket var den liksom livlös och stum, och hennes hjärta var som bedövat. Men hennes hjärna återtog för varje minut allt mer och mer sin verksamhetsförmåga.

Ju närmare hon tänkte på saken, dess mer övertygad blev hon om, att hennes man ämnade fara ända till Tilbury på floden samt gå ombord på »Drömmen»> där. Och naturligtvis tänkte han fara direkt därifrån till Boulogne. Det var där, som duellen skulle äga rum, det hade Candeille sagt henne — och hon hade tillagt, att hon förmodade, att hon, Marguerite, gärna ville följa honom.

O, ja, att få följa honom!

Du store Gud, var icke det den enda, verkliga, klara tanken i det virvlande kaos, som tumlade om i hennes hjärna?

Att följa honom! Säkert måste det finnas någon möjlighet att ännu hinna fatt honom! Ödet, naturen, Gud själv kunde säkert icke tillåta, att detta ohyggliga hände, detta, att hon var skild från sin man just nu, då hans liv ej blott var i fara, utan så gott som redan tillspillogivet — förlorat — liksom en dyrbar skatt, som är nära att försvinna ur världen.

Percy var på väg till Boulogne — dit måste även hon fara! Om hon med kurirfart genast reste till Dover, kunde hon hinna med den båt, som i morgon vid flodtiden for över till Frankrike, och då kunde hon komma över till franska kusten lika fort som »Drömmen».

Och var hon väl i Boulogne, skulle det ej bliva henne någon svårighet att finna sin man, det kände hon sig säker på. Hon behövde bara noga iakttaga de mått och steg, som Chauvelin tog, uppdaga några av hans planer, av de order, han gav till trupper och spioner — åh, hon skulle nog finna honom! — det tvivlade hon ej ett ögonblick på.