år» stod där. På ett obestämt sätt kunde det alltsammans passa in på Marguerite.
Hon ägde en mörk klädesklänning och en lång, svart kappa med en kapuschong, som gott kunde täcka hela huvudet. Dessa plagg satte hon nu på sig tillika med ett par tjocka skodon och en mörk halsduk, som hon knöt kring huvudet under kapuschongen för att dölja sitt hårs gyllene prakt.
Hon var alldeles lugn och utan jäktande brådska. Hon lät Lucie packa ned i en liten handväska, vad hon nödvändigt behövde för resan, samt försåg sig rikligen med pengar — franska och engelska sedlar — som hon omsorgsfullt stoppade in innanför sitt klänningsliv.
Därpå tog hon helt vänligt farväl av sin kammarjungfru, som kämpade med gråten, samt gick ut till sin resvagn.
XV.
BOULOGNE.
Under resan hade Marguerite ej mycket tillfälle att genomtänka saken.
De små obehag, som följa med, då man reser under enkla förhållanden, hade den välkomna verkan att de för tillfället läto henne glömma den hjärtslitande kris hon nu genomgick.
Hon var naturligtvis tvungen att färdas på ett enkelt, obemärkt sätt. Hon måste sälla sig till den skara av fattiga passagerare, som voro sammanpackade i paketbåtens akter, sittande på knyten och resgods av alla slag och stödjande sig mot varandra. Denna trånga, belamrade, fuktiga del av däcket med sin lukt av tjära och havsvatten var den mest motbjudande och avskyvärda plats för en fin och nogräknad dam. Och dock
