Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

114

voro det obehagliga sällskapet och de kalla saltvattensduscherna, som allt emellanåt gjorde henne genomvåt, nästan en välkommen pina, ty den ständiga känslan av fysiska obehag hjälpte henne att förgäta den outhärdliga själsångesten.

Dessutom kände hon sig bland dessa fattiga passagerare säker på att ej bliva uppmärksammad.

Där var ej heller någon, som lade särskilt märke till henne. Hon såg ut ungefär som alla andra i hopen. Ingen skulle för ett ögonblick kunnat känna igen lady Blakeneys bländande person i den lilla hopkrupna gestalten i de mörka, nedsmutsade kläderna.

Med kapuschongen djupt neddragen över ansiktet satt hon i en undangömd vrå av däcket på den lilla svarta nattsäck, i vilken hon hade de få tillhörigheter, som hon tagit med sig. Hennes kläder, som nu voro nedstänkta med vägsmuts och genomdränkta av saltvatten, tilldrogo sig ingen uppmärksamhet.

Det blåste frisk nordvästlig vind, kall och genomträngande, men gynnsam för en snabb överfärd.

Marguerite, som gjort en flera timmar lång färd i vagn, innan hon steg ombord i Dover, var obeskrivligt trött.

Hon betraktade den gyllene solnedgången vid havets bryn, tills hennes ögon svedo. Och då de bländande, högröda, guldgula och purpurröda färgerna lämnade rum för aftonens milda, grå toner, upptäckte hennes blick den runda kupolen av kyrkan Notre-Dame de Boulogne, som avtecknade sig mot skyarnas dunkla bakgrund.

Ett slags dvala bemäktigade sig hennes sinnen. Hon var vaken och dock till hälften sovande. Omedveten om allting omkring sig, såg hon ej någonting annat än de stora, tunga tornen på Boulognes gamla kyrkor, vilka så småningom ett efter ett stego fram i fjärran ur det hastigt tätnande mörkret.

Staden såg ut som en drömstad, en skapelse av en sjuk fantasi, som för hennes själs ögon gled fram såsom en sorgens och dödens stad.