Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

Tinvilles sätt att fråga henne, ty denne var känd för sin stora stränghet, om man begick någon blunder.

Men medborgarinnan — hon hette Brogard, och hennes svåger hade ett värdshus i närheten av Calais — medborgarinnan hade rent samvete. Hon hade tillstånd från Välfärdsutskottet att hyra ut rum, och hon hade alltid ordentligt underrättat Utskottet, när dennes hyresgäster kommo och reste. Det enda var att om någon hyresgäst betalade henne ovanligt bra för tillmötesgåendet, kunde hon, om han så önskade, skicka in meddelandet litet sent och uttrycka sig litet obestämt beträffande sina mera frikostiga hyresgästers signalement, ställning och nationalitet.

Detta hade varit fallet med hennes engelske gäst.

Men hon förklarade det inte riktigt så för medborgare Foucquier Tinville och medborgare Merlin.

Hon var emellertid ganska rädd och tog fram papperslappen, som engelsmannen lämnat henne med en försäkran att om hon visade fram den, skulle det inte bli några ledsamheter.

Tinville tog utan omsvep papperslappen ifrån henne, dock utan att titta på den. Han kramade ihop den till en boll, men Merlin ryckte den till sig med ett rått skratt, slätade ut den mot sitt knä och betraktade den ett ögonblick.

Fyra rader, som sågo ut som en vers, stodo där, skrivna på ett språk, som Merlin icke förstod — antagligen engelska.

Men vad som däremot var fullt tydligt och lätt kunde uppfattas av envar var den lilla med rött bläck gjorda ritningen i ena hörnet, vilken föreställde en liten stjärnformad blomma.

Tinville och Merlin utforo vid åsynen härav i högljudda svordomar och förbannelser. Därpå ropade de på sina karlar, begåvo sig av ifrån huset vid Rue de l’Ancienne Comédie och lämnade den tandlösa värdinnan på tröskeln, där hon alltjämt högljutt bedyrade sin patriotism och sin önskan att tjäna republikens regering.