Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9

Tinville och Merlin överlämnade emellertid papperslappen till medborgare Robespierre, vilken i sin tur med ett bistert leende kramade ihop det lilla förhatliga dokumentet i sin välskötta hand.

Men Robespierre svor icke. Han slösade aldrig vare sig med ord eller eder. Han lät papperslappen glida ned mellan de dubbla locken på sin silversnusdosa och sände därefter ett bud till medborgare Chauvelin vid Rue Corneille med befallning att denne skulle infinna sig samma afton klockan tio i rummet n:o 16 i det förutvarande Tuilerie-palatset.

Klockan var halv elva, och Chauvelin och Robespierre sutto mitt emot varandra i Marie Antoinettes forna boudoar. Mellan dem på bordet låg den hopskrynklade smutsiga papperslappen.

Den hade gått genom flera orena händer, innan medborgare Robespierres oklanderligt vita fingrar slätat ut den och placerat den inför ex-ambassadör Chauvelins ögon.

Denne såg emellertid inte på papperet, inte ens på det bleka, grymma ansiktet framför sig. Han hade slutit ögonen, och ett ögonblick hade det lilla mörka rummet, Robespierres skoningslösa blick, de smutsiga väggarna och det nedsölade golvet försvunnit för honom. I en plötslig, klar vision såg han de strålande salongerna i utrikesministeriet i London, där den vackra Marguerite Blakeney drottninglik gled fram vid prinsens av Wales arm.

Han hörde suset av solfjädrar, frasandet av sidenklänningar, och över sorlet och dansmusiken hörde han ett själlöst skratt och en tillgjord röst, som upprepade den lilla vers, vilken nu stod skriven på det smutsiga papper Robespierre lagt framför honom:

»De söka i vinklar, de söka i vrår,
fransoserna snoka, men finna ej spår.
Var finns han? I himlen? I helvetet? Säg
oss den satans gäckande nejlikans väg!»