Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

116

inuti med ett par lanternor. Därinne stod ett bord, bakom vilket satt en karl, klädd i något slags ämbetsuniform med ett band i trikolorens färger över bröstet.

Alla passagerarna från fartyget måste tydligen defilera förbi detta tält. Marguerite kunde nu klart urskilja dem. Hon såg ansikte efter ansikte, i profil, då de ett ögonblick stannade framför bordet, som var klart upplyst av den ena av lanternorna. Två skiltvakter i nationalgardets uniform stodo på ömse sidor om detta bord.

Passagerarna togo fram sina pass, då de gingo fram till bordet, och räckte dem åt mannen i ämbetsuniformen. Han granskade dem både länge och väl och undertecknade dem därpå samt återlämnade dem till deras ägare.

Men ibland föreföll han tveksam och vek ihop passet samt lade det framför sig. Den resande tycktes då protestera. Marguerite kunde ej höra, vad som sades, men hon kunde se, att några invändningar och förklaringar framställdes, vilka dock tvärt avklipptes av en sträng order från ämbetsmannen. Det tvivelaktiga passet lades därpå synbarligen åt sidan för att närmare undersökas, och dess olyckliga ägare eller ägarinna blev kvarhållen, tills han eller hon var i stånd att lämna mera tillfredsställande upplysningar till de i Boulogne stationerade representanterna för Välfärdsutskottet.

Denna granskning tog naturligtvis lång tid. Marguerite blev förfärligt trött, hennes fötter värkte, och hon kunde knappast hålla sig upprätt. Och dock iakttog hon mekaniskt alla dessa människor, och i sitt trötta sinne välvde hon löjliga gissningar om vilka pass, som skulle finna nåd för ämbetsmannens ögon, och vilka som skulle befinnas misstänkta och otillfredsställande.

Misstänkta! — Ett fasaväckande ord i dessa tider, alltsedan det enligt Merlins förskräckliga lag bestämts, att varje man, kvinna och barn, som av republiken