Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117

misstänktes för att vara förrädare, i själva verket var en förrädare.

Åh, vad hon tyckte, att det var synd om dem, vilkas pass kvarhöllos och som försökte att göra föreställningar — ack, så fruktlösa! — och så till sist leddes bort av en soldat, som stigit fram någonstädes ifrån, ur svarta mörkret, varefter de hade att vänta sig närmare undersökningar och förhör, troligtvis fängelse och ofta döden.

Vad henne själv beträffade, kände hon sig alldeles trygg — det pass, som givits henne av Chauvelins egen medbrottsling, var naturligtvis fullkomligt riktigt, sådant det skulle vara.

Då ryckte det plötsligt till i hennes hjärta, och därpå tycktes det upphöra att slå under några sekunder. I en av passagerarna — en man, som just nu gick fram till tältet — hade hon igenkänt Chauvelins figur och profil.

Han hade intet pass att uppvisa, men tydligen visste ämbetsmannen, vem han var, ty han reste sig upp och hälsade samt hörde vördnadsfullt på, medan ex-ambassadören, såsom det tycktes, gav honom nödiga instruktioner. Det föreföll Marguerite, som om dessa instruktioner hade avseende på två kvinnor, som kommo tätt bakom Chauvelin och som strax därefter defilerade förbi utan att behöva genomgå den vanliga formaliteten att uppvisa sina pass.

Dock var hon ej fullt säker på, om så verkligen var förhållandet. De båda fruntimren hade stora huvor och täta slöjor, och hennes uppmärksamhet hade blivit mycket förströdd genom den plötsliga åsynen av hennes dödsfiende.

Men vad var naturligare än att Chauvelin var där nu? Sedan han nått sitt syfte, hade han utan tvivel farit till Dover, alldeles som hon. Det erbjöd ingen svårighet, och en man av hans typ och ställning hade alltid obegränsade möjligheter och pengar till förfogande för varje resa han kunde önska företaga.