nande mörker. Om hon bara kunde komma undan, bara kunde nå skyddet av detta avlägsna, höljande mörker, så skulle hon gömma sig, avvakta tiden, inte mer begå något olycksbringande misstag. — O, nej, hon skulle vara så försiktig och varsam, om hon bara kunde komma undan!
En ensam kvinna kämpade mot fem män! En gripande, sublim, fullkomligt fruktlös kamp!
Mannen i tältet tycktes under ett par minuter helt road betrakta henne, medan hela hennes fina, smärta gestalt spände sig till motstånd i denna så vansinnigt ojämna strid. Ja, han tycktes finna det mäkta nöjsamt att se denna vackra unga kvinna försöka att sätta hela sin styrka till motvärn mot fem grova, starka soldater i republikens tjänst.
— Allons! Låt det vara nog nu! sade han slutligen barskt. Vi ha ej mer tid att förspilla. Skaffa undan den där slinkan och låt henne svalka sitt sinne i n:o 6, tills medborgaren-guvernören ger närmare order! Skaffa undan henne! skrek han ännu högre och slog sin smutsiga näve i bordet, medan Marguerite med förtvivlans blinda vanvett alltjämt fortfor att kämpa emot. Pardi! Kan då ingen av er befria oss från den där bråkiga slynan?
Hopen bakom dem trängde nu framåt, vakten inne i tältet hånskrattade åt dem, som stretade för att släpa Marguerite därifrån, och dessa svuro högt långa, mustiga eder, ända tills en av dem, uttröttad, våldsam och brutal, höjde sin starka näve och lät den med en rå ed falla tungt ned på den olyckliga kvinnans huvud.
Ehuru en handling av en rå och grym varelse, var detta slag mera barmhärtigt, än avsikten därmed varit. Det träffade Marguerite mitt emellan ögonen, och hennes kvalfulla tankar och pinade sinnen, som redan började svika henne, bedövades ögonblickligen av det våldsamma slaget.
Hon upphörde med sitt fruktlösa motstånd, hennes armar föllo slappa ned utefter sidorna, och hon förlorade fullständigt sansen, så att hennes stolta, oböjliga
