Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125

glasrutor, genom vilka morgonsolens strålar gjorde välvilliga försök att tränga in — därpå ett moln av damm, upplyst av solstrålarna och — så tycktes det hennes stackars trötta hjärna, som strävade att uppfatta, vad som omgav henne — bestående av myriader abnormt stora molekyler, vilka tycktes dansa en vild saraband framför Marguerites värkande ögon, än närmande sig och än dragande sig tillbaka, samlande sig i grupper och antagande groteska former av vidunderliga ansikten och spöklika masker, vilka hångrinade åt den medvetslösa gestalten, som hjälplös låg där på den grova halmmadrassen.

Genom och bakom dem varseblev Marguerite så småningom tre väggar av ett trångt rum, gråa och fuktiga, till hälften betäckta med limfärg och till hälften med grönaktiga mögelfläckar.

Mitt emot henne och alldeles nedanför fönstergluggen låg en halmmadrass och på den någonting mörkt som rörde sig.

Orden: »Liberté, Egalité, Fraternité ou la Mort!» stirrade emot henne från någon fläck på andra sidan om de dansande dammolekylerna. Men alldeles ovanför den andra halmmadrassen såg hon de otydliga konturerna av ett mörkt krucifix.

Det kändes som en förfärlig ansträngning att reda ut alla dessa intryck och försöka att fatta, vad detta var för ett rum och vad meningen var med halmmadrassen, det smala fönstret och de fläckiga väggarna. Ja, det var för det värkande huvudet alldeles för mycket att klargöra, annat än gradvis och på ett oändligt långsamt sätt.

Marguerite väntade tåligt och lät minnet treva sig tillbaka så varsamt och dröjande, som det behagade.

— Tror ni, att ni nu kan dricka litet av detta, mitt barn?

Det var en mild, litet darrande stämma, som nu träffade hennes öra.

Hon öppnade ögonen och såg, att det där mörka, som legat på den andra halmmadrassen, inte längre fanns