130
Det var en liten mager, nästan hopskrumpen figur. Den smala ryggen var kullrig och krökt, de magra benen voro klädda med ett par mycket stoppade, grova, svarta strumpor. Det var en gammal gubbe med ett milt ansikte med rena drag, fårade av otaliga rynkor samt omgivet av tunna, vita lockar, vilka krönte en slät panna, som var gul och blank liksom gammalt elfenben.
Då han talade, blickade han upp på Marguerite med ett par milda, vänliga blå ögon, som på ett ömt förebrående sätt betraktade henne.
Marguerite tyckte, att hon aldrig förr sett så mycken godhjärtenhet och barnafromhet avspegla sig i något ansikte. Dessa egenskaper riktigt strålade fram ur de blekgrå ögonen, som tycktes fulla av ofällda tårar.
Den gamle mannen var klädd i en nött dräkt, ett under av skinande renhet, vilken en gång varit en prästrock av fint, svart kläde men som nu var en enda massa av lappar och trådsliten på axlar och knän. Han föreföll djupt upptagen av uppgiften att blanka sina skor, och sedan han avslutat sin lilla förmaning, återtog han mycket högtidligt och allvarligt sitt arbete.
Marguerites första, instinktmässiga känsla var naturligtvis misstro och motvilja mot en person, som tycktes på något sätt vara satt till att vakta henne.
Men då hon närmare lade märke till varje detalj hos den lilla besynnerliga figuren, de trasiga och slitna klädernas omsorgsfulla renhet, ryggens resignerade böjning och blicken i de fuktiga ögonen, tycktes det henne, att hela anblicken av den lille mannen, som satt där och blankade sina skor, var obeskrivligt rörande och i all sin anspråkslöshet respektingivande.
— Vem är ni? frågade lady Blakeney slutligen, ty sedan den gamle betraktat henne med ett slags bedjande undran, tycktes han vänta på, att hon skulle börja tala med honom.
— En Herrens tjänare, mitt goda barn, svarade den gamle mannen med en djup suck och en skakning av
