sina tunna vita lockar, en präst, som inte längre får tjäna sin gudomlige Mästare. En gammal fattig gubbe — mycket kraftlös och mycket ofarlig — som har blivit satt att vakta över er här. Men, tillade han med en vördnadsfull och urskuldande min, ni får inte därför betrakta mig som en fångvaktare. Jag är mycket gammal och mycket liten och tager ej alls upp stor plats. Jag kan göra mig så omärklig, att ni knappast skall behöva veta av, att jag är här. De ha tvingat mig till det, mycket emot min vilja. — Men de äro starka, och jag är svag. Hur skulle jag kunna hindra dem att placera mig här? Men kanske, när allt kommer omkring, tillfogade han naivt, att det är den gode Gudens vilja, och Han vet bäst, mitt barn — Han vet bäst.
Skorna vägrade tydligen att lämna något bättre resultat av den behandling den gamle mannen ansträngde sig att giva dem. Han betraktade dem nu med ett lustigt beklagande uttryck i sitt rynkiga ansikte, satte sedan ned dem på golvet och stack fötterna i dem.
Marguerite betraktade honom under tystnad, alltjämt stödd på armbågen. Tydligen var hennes hjärna ännu trött och bedövad, ty hon kunde ej riktigt fatta allt, vad den gamle gubben sade.
Hon smålog för sig själv, då hon såg på honom. Hur skulle hon kunna betrakta honom som en fångvaktare? Han såg inte alls ut som en jakobin eller terrorist. Det fanns ingenting av otillfredsställd demokrat, av vild anarkist, redo att låna sig till vilken grymhet som helst mot en så kallad aristokrat, hos denna patetiska lilla figur i den luggslitna prästrocken och de nötta skorna.
Han tycktes dessutom förunderligt skygg och illa till mods och undvek tydligen att möta blicken ur Marguerites stora, blixtrande ögon, vilka spörjande voro fästade på honom.
— Ni måste förlåta mig, min dotter, sade han blygt, för att jag avslutar min toalett inför er. Jag hade hoppats vara alldeles färdig innan ni vaknade, men mina skor ha varit litet besvärliga. Frånsett litet tvål
