Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135


XVII.
DEN SVAGES STYRKA.

— Herr abbé! sade Marguerite sakta.

— Ja, mitt barn.

Den gamle mannen blickade upp från sin bönbok och fann Marguerites stora, allvarliga ögon fästade på sig med lugn och förtroendefull blick.

Hon hade, så gott hon kunde, fullbordat sin toalett, skakat och slätat ut sin halmmadrass, och nu satt hon på kanten av den med händerna hopknäppta i knät. Det var något, som alltjämt förbryllade henne, och otålig och impulsiv som hon var, hade hon betraktat abbén, medan han under de senaste fem minuterna fortsatt att helt lugnt läsa sina latinska böner, och nu kunde hon ej längre hålla tillbaka sina frågor.

— Ni sade nyss att de hade satt er att vakta över mig …

— Ja, det ha de gjort, mitt barn, det ha de gjort, svarade han med en suck, i det han slog ihop sin bok och stoppade den i fickan. Åh, de äro mycket sluga … och vi måste komma ihåg, att de ha makten. Utan tvivel, tillade den gamle mannen med sin barnafromma filosofi, utan tvivel har den gode Guden menat att de skulle ha makten, annars skulle de inte ha den, eller hur?

— Med »de» menar ni ju Frankrikes anarkister och terrorister, herr abbé. Välfärdsutskottet, som rövar och mördar, kränker kvinnor och skändar religionen. Är det inte så?

— Ack, tyvärr, mitt barn! suckade han.

— Och det är dessa »de», som ha satt er att vakta över mig? Jag måste bekänna, att jag inte förstår …