Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

10

Det var bara en glimt! En av de snabbt utplånade bilder, då minnet under bråkdelen av en sekund visar oss outplånliga tavlor ur vårt förflutna. I samma sekund såg Chauvelin, medan hans egna ögon voro slutna och Robespierres fixerade honom, även de ensliga klipporna vid Calais, hörde samma röst sjunga »God save the King!», muskötsalvan, Marguerite Blakeneys förtvivlade skrin; och än en gång greps han av den skarpa och bittra känslan av djup förödmjukelse och fullständigt nederlag.




II.
EX-AMBASSADÖR CHAUVELIN.

Robespierre satt lugnt och väntade. Han hade ingen brådska. Som han var en riktig nattfågel till sina vanor, var han mycket väl i stånd att sitta där till arla morgonstund och iakttaga, hur medborgare Chauvelin bokstavligen vred sig i pina vid minnet av de senast föregående månaderna.

Ingenting förtjuste »den havsgröne obesticklige» så mycket som åsynen av en människa som kämpade i en hopplös ställning och kände hur ett nät av intriger småningom snärjde sig allt tätare omkring henne.

Just nu, då han såg Chauvelins släta panna sammandragas i bekymmerfulla veck och hans smala hand ligga krampaktigt sluten på bordet, uppgav Robespierre en suck av välbehag, lutade sig tillbaka i stolen och sade med ett älskvärt leende:

— Vi äro alltså överens om, att situationen har blivit outhärdlig, eller hur, medborgare?

Då Chauvelin emellertid icke svarade, fortfor han med mera skärpa i rösten: