Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

140

Och åter kände hon den milda, smekande doften från den gammalmodiga trädgården, hans lidelsefulla famntag, den tunga doften från höstrosorna och heliotroperna, som kommit henne att medvetslös sjunka i hans armar.

Och nu en trång fängelsecell och denne rörande, ömsinte lille gubbe, som med sina darrande händer och tårskymda ögon var den starkaste, skoningslösaste fångvaktare, som hennes fiender i sin grymma slughet någonsin kunde ha funnit.

Efter en stund började hon tala med honom om Juliette Marny.

Abbén visste icke, att mademoiselle de Marny lyckligt och väl kommit över till England, och han blev mycket glad åt att höra det.

Han berättade för Marguerite om Marny-juvelerna, hur han hållit dem gömda i sin lilla kyrkas krypta, tills Nationalkonventet befallt att kyrkorna skulle stängas och förelagt varje präst alternativet att antingen avsvära sin tro eller dö.

— För mig har det än så länge bara blivit fängelse, fortsatte den gamle mannen enkelt, men fängelset har gjort mig lika hjälplös som giljotinen skulle ha gjort, för den gode Gudens fiender ha plundrat kyrkan Saint Joseph och stulit juvelerna, som jag borde ha vaktat med mitt liv.

Men det beredde tydligen abbén en stor glädje att få tala om Juliette Marnys lycka. Han hade i sin lilla avlägsna landsförsamling hört berättas om »Den Röda Nejlikans» tapperhet och djärva bedrifter, och han tyckte om att tänka, att Juliette hade honom att tacka för sin räddning.

— Den gode Guden skall helt säkert löna honom och dem, som äro honom kära, tillade abbé Foucquet med den uppriktiga tro på gudomligt ingripande, som föreföll så underligt patetisk under förhandenvarande omständigheter.

Marguerite suckade, och för första gången under den fruktansvärt själsskakande kris hon så tappert ge-