Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

146

att ej med en blick eller min inför sergeanten förråda den segerfröjd han kände.

Under några sekunder skuggade han med handen sina ögon för skenet från lyktan, men det dröjde ej lång stund, förrän han hade uttänkt en plan och var redo att giva sina order.

Han begärde att få se ännu en fånglista — över dem som inspärrats i stadens fästningar.

Abbé Foucquets och hans systerbarns namn tilldrogo sig då genast hans uppmärksamhet. Beträffande dessa begärde han upplysningar och fick veta, att ynglingen var ende sonen till en änka, det enda stöd, som modern hade att hoppas på för sin stundande ålderdom. Flickan var blind och sjuklig, led av begynnande lungsot.

Pardi! Här hade han ju funnit något riktigt lämpligt! Abbén själv — Juliette Marnys vän och den rörande personlighet, kring vilken »Den Röda Nejlikans» sista djärva äventyr var ämnat att utspelas — och så dessa två barn — abbéns systers barn, den ena sjuk och blind, den andre full av kraft och manlighet!

Medborgare Chauvelin hade snart fattat sitt beslut.

Några få snabbt givna order till sergeanten vid stadsvakten — och den milde, bräcklige, maktlöse abbé Foucquet blev en sträng fångvaktare, som långt säkrare förmådde bevaka Marguerite, än ett helt regemente med lydiga soldater skulle kunnat göra.

Därpå avsände Chauvelin en budbärare till Välfärdsutskottet och gick sedan till vila.

Lyckan hade ej svikit honom! Han hade stämplat och uppgjort planer, och händelserna hade format sig precis så, som han förutsett. Att Marguerite Blakeney nu var en fånge i hans våld var ju endast och allenast ett resultat av hans egna beräkningar.

Vad »Den Röda Nejlikan» själv beträffade, hade Chauvelin i denna stund ej fullt klart för sig vad han under nuvarande förhållanden borde företaga. Duellen vid södra fästningsvallarna hade nu, sedan Marguerite liv stod på spel, naturligtvis blivit att betrakta när-