Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

152

sade, att det var så, ty månskenet föll blekt och spöklikt in över golvet, och det passade tillsammans med den drömlika stämning, vari Marguerite befann sig.

I mitten av rummet kunde hon urskilja en stol och ett bord med ett par talgljus, vilkas lågor flämtade av ett drag, som antagligen kom från det öppna fönstret, vilket hon ej kunde se.

Alla dessa detaljer tvungo sig på Marguerites medvetande, under det hon helt stilla väntade på, att hon ännu en gång skulle bliva tillsagd att gå framåt.

De triviala föremålen, bordet, stolen, det osedda fönstret, antogo i hennes upphetsade fantasi en rent oproportionerlig betydelse. Hon ertappade sig plötsligt med att räkna golvtiljorna och betrakta röken från talgljusen, vilken steg mot det smutsiga taket.

Efter några minuters tröttsam väntan, som för Marguerite tycktes ändlös, hördes ett kort kommandoord därinifrån, och hon drogs av en av soldaterna hårdhänt in i rummet.

En fläkt av septemberkvällens svala luft strök milt kylande förbi hennes brännande tinningar. Hon såg sig omkring och upptäckte nu, att någon satt vid bordet på andra sidan om talgljusen — en man, som höll huvudet nedlutat över en bunt papper och med handen skyddade sitt ansikte för ljusskenet.

Han reste sig upp, då hon kom fram emot honom, och det flämtande skenet från ljusen fladdrade på ett trolskt sätt över den lilla svartklädda gestalten och belyste det skarpa, vessleliknande ansiktet samt kastade fantastiska strimmor över de djupt liggande ögonen och de tunna, grymma läpparna.

Det var Chauvelin.

Helt mekaniskt sjönk Marguerite ned på den stol, som en av soldaterna, med en kort befallning att hon skulle sätta sig, drog fram åt henne Hon tyckte sig nästan ha förlorat rörelseförmågan. Ehuru alla hennes själsförmögenheter plötsligt skärpts på ett övernaturligt sätt vid åsynen av denne man, vars hela liv nu ägnades åt att tillfoga henne den värsta orätt en