Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153

mänsklig varelse kunde göra en annan, koncentrerade hon alla dessa förmögenheter i en enda väldig, medveten ansträngning att icke rygga tillbaka inför honom, icke ett ögonblick låta honom märka att hon var rädd.

Med en våldsam viljeansträngning tvingade hon sina ögon till att se honom rätt i ansiktet, hon tvingade sina läppar till att inte darra, ja, till och med sitt hjärta till att sakta sina häftiga, upprörda slag. Ty hon kände hans skarpa blick fästad på sig, ehuru med nyfikenhet snarare än med tillfredsställd hämndlystnad.

När hon tagit plats, gick han runt bordet och fram mot henne. När han kom riktigt nära, ryggade hon instinktivt tillbaka. Det var en nästan omärklig rörelse från hennes sida och absolut ofrivillig, ty hon önskade icke förråda en enda tanke eller känsla, förrän hon fick veta vad han ämnade säga.

Men han hade märkt hennes rörelse — det var som om hennes hela varelse rätat på sig och stelnat till, när han närmade sig. Åsynen tycktes behaga honom, ty han log sarkastiskt men med tydlig tillfredsställelse, och som han nu nått sitt syfte avlägsnade han sig omedelbart och återvände till sin förra plats på andra sidan bordet.

Han gav soldaterna befallning att lämna rummet.

— Men var till hands här utanför! sade han, och kom in, så fort jag kallar på er!

Det var nu Marguerites tur att småle åt detta tydliga bevis på den fruktan, som dolde sig inom Chauvelin. Hennes mjuka läppar kröktes av ett ironiskt och föraktfullt uttryck.

Ekdörren slöts nu bakom de lydigt utmarscherande soldaterna — och Marguerite var ensam med den man, som hon hatade och avskydde mer än någon annan levande varelse på jorden.

Hon undrade när han skulle börja tala och varför han skickat efter henne. Men han gjorde sig ingen brådska med att börja. Han skuggade alltjämt med handen för ansiktet och betraktade henne med yttersta