Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155

— Ah! En suck av tillfredsställelse undslapp Chauvelin. Hennes vrede och otålighet redan i början av detta samtal visade till fullo, att hennes stela kylighet endast fanns på ytan.

Chauvelin visste alltid, hur han skulle behandla häftighet. Han njöt av att leka med en häftig människas sinnesrörelse. Det var just det orubbliga lugnet hos en viss person bland hans fiender, som hade förmåga att genomborra hans eget eljest så ogenomträngliga pansar av behärskning.

— Som ers nåd behagar, sade han med en lätt, ironisk böjning på huvudet. Men innan jag enligt eder önskan begynner att yttra, vad jag ämnar, är jag tvungen att göra er en enda fråga.

— Och den är?

— Har ni betänkt, vad eder nuvarande belägenhet innebär för denne oförliknelige sprättarnas furste, sir Percy Blakeney?

— Är det nödvändigt för ert nuvarande syftemål, monsieur, att ni nämner min mans namn? frågade hon.

— Det är oundvikligt, min nådiga, svarade han i blid ton, ty är icke eder makes öde så tätt sammanflätat med ert eget, att hans handlingar ovillkorligt komma att röna starkt inflytande av era egna?

Marguerite ryckte till av bestörtning. Och då Chauvelin tystnade, försökte hon att läsa den fördolda mening, som låg bakom hans senaste ord.

Var det väl hans avsikt att föreslå något av dessa fasansfulla »antingen — eller», som han tycktes äga en sådan hemsk förmåga att uppfinna? Åh, om det var så, om han verkligen sänt efter henne för att framställa ett av dessa sina ohyggliga alternativ, då skulle hon antaga det, vad det än vara månde, ja, om det också vore det hemskaste förslag, som en avgrundsandes sjuka hjärna någonsin kunde uppfinna, såvida det gav den man hon älskade en enda möjlighet till räddning.