Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

154

uppmärksamhet; hon å sin sida stirrade genom och bortom honom med förakt och likgiltighet, som om hans närvaro icke intresserat henne det ringaste.

Hon ämnade icke ge honom någon lämplig inledning till detta samtal, som han själv sökt och som hon förstod skulle visa sig antingen ändamålslöst eller djupt sårande för hennes hjärta och hennes stolthet. Hon satt därför alldeles stilla, och det gula, fladdrande ljusskenet föll rakt på henne och belyste det fina ansiktet med de barnsligt mjuka dragen, den ädla, klara pannan, de stora, blå ögonen och det ljusa hårets skimrande gloria.

— Min önskan att se er här i kväll måste förefalla er besynnerlig, lady Blakeney, sade Chauvelin slutligen.

Då hon ej svarade något härpå, fortfor han efter ett ögonblick i mild, nästan vördnadsfull ton:

— Det är åtskilliga saker av stor vikt, som det närmaste dygnet kommer att uppdaga för er, mylady och tro mig, det är känslor av sann vänskap, som driva mig till att nu försöka mildra det slag, som måhända tillfogas er genom de underrättelser, ni kanske i morgon erhåller. Genom att på förhand meddela er av vad natur de äro, hoppas jag kunna göra dem lättare för er.

Stora och frågande riktades hennes ögon på honom. Hon försökte att i deras uttryck lägga allt det förakt, all den bitterhet, det utmanande trots och den stolthet, som hon kände.

Helt lugnt ryckte han på axlarna.

— Ack, sade han, det tyckes mig, som om mylady som vanligt gjorde mig stor orätt. Det är likväl helt naturligt, att ni dömer mig orättvist. Dock, tro mig — —

— Sluta då upp med detta dåraktiga prat, monsieur Chauvelin! avbröt hon plötsligt med häftig otålighet. Var god och kom inte nu med försäkringar om vänskap och artighet — här finns ingen, som kan höra er. Börja i stället med vad ni har att säga!