— Är det er avsikt att driva gäck med mig, monsieur Chauvelin? Och i så fall, i vilket syfte? Säg, varför ljuger ni för mig på det viset?
— På min ära, det är sanning. Sir Percy Blakeneys död skulle illa fylla det mål, jag har i sikte.
— Vilket mål? Ni måste ursäkta mig, monsieur Chauvelin, tillade hon med en hastig, otålig suck, men jag börjar faktiskt känna mig förvirrad, och min tankeförmåga måtte ha avtrubbats under de senaste dagarna. Jag ber er att till edra många försäkringar om vänskap lägga litet mera klarhet i ert tal och, om möjligt, litet mera korthet. Vilket är då det mål ni hade i sikte, när ni lockade min make över till Frankrike?
— Mitt mål är »Den Röda Nejlikans» tillintetgörelse — icke sir Percy Blakeneys död. Tro mig, jag hyser mycket stor respekt för sir Percy. Han är i sanning en fulländad gentleman, kvick, lysande, en oförlikneligt ståtlig och fin kavaljer. Varför skulle han ej ännu i många år få vara en prydnad i Londons och Brightons salonger?
Hon såg på honom med förundrad, frågande min.
Ett ögonblick flög den tanken genom hennes huvud, att Chauvelin dock kanske ej ännu var fullt säker på, vem som i själva verket var anföraren för »Den Röda Nejlikans» förbund. Men nej, det var en vansinnig förhoppning. Orimligt! — Omöjligt! — Men varför då —? Varför? — Varför? — O, min Gud, skänk en gnista mera tålamod!
— Vad jag nyss sade förefaller er måhända en smula gåtfullt, fortfor han i förbindlig ton, men säkert kan en så intelligent kvinna, en så hög dam som baroneten sir Percy Blakeneys gemål inse, att det finns andra medel att krossa en fiende än att taga hans liv.
— Till exempel — monsieur Chauvelin?
— Till exempel — att fläcka hans heder, svarade han långsamt.
Ett långt, skärande skratt, nästan hysteriskt högljutt, bröt fram ur själva djupet av Marguerites plågade hjärta.
