160
— Fläcka hans heder! — ha! — ha! ha! — Nå, sannerligen, monsieur Chauvelin, er storartade uppfinningsförmåga har fört er utom gränserna för fantasiens land! — Ha! ha! — Det är i vanvettets land ni irrar omkring, sir, då ni i samma andedrag kan tala om sir Percy Blakeney och möjligheten att fläcka hans heder!
Han bibehöll emellertid ett orubbat lugn, och då hennes skratt tystnat, yttrade han helt stilla:
— Kanhända dock —!
Därpå reste han sig från sin stol och närmade sig henne ånyo. Denna gång ryggade hon icke tillbaka.
Den tanke han just nyss framställt, detta tal om att angripa hennes mans heder i stället för hans liv föreföll så vilt och orimligt — ja, tycktes i sanning vara en rubbad hjärnas idé — och hon uppfattade det därför som ett tecken på ytterlig svaghet å hans sida, ja, nästan ett erkännande av fullständig vanmakt.
Hon betraktade honom snarare med nyfikenhet än med förskräckelse, då han nu gick runt omkring bordet. Helt gåtfull tycktes han henne, och hon hade ännu djupast in i sitt sinne en känsla av, att någonting mera bestämt och ondskefullt måste lura innerst i hans svekfulla själ.
— Vill ni tillåta mig att föra er till fönstret därborta, nådig fru? sade han. Luften är svalkande, och vad jag har att säga er kan bäst sägas under betraktande av den sovande staden här utanför.
Hans ton var orubbligt artig, ja, till och med vördnadsfull och ej den minsta skymt av ironi kunde förmärkas i den. Hon reste sig lugnt för att lyda hans uppmaning. Visserligen låtsades hon ej se handen, som han räckte henne, men hon följde honom dock helt villigt, då han nu gick fram till fönstret.
Under hela detta pinande och nervspännande samtal hade hon känt det dövande trycket av den i rummet härskande tunga atmosfären, vilken blev helt kväljande genom lukten från de rykande talgljusen, som obehindrat fingo drypa och osa. Hon hade redan ett
