Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161

par gånger längtansfullt blickat bort mot fönstret, genom vilket en svag fläkt av ren luft trängde in.

Chauvelin hade tydligen ännu mycket att säga henne; den själstortyr hon underkastats hade ännu ej nått sin fulla verkan. Ännu kunde tumskruvarna dragas till något och måhända lyckas krossa hennes stolthet och trots. Nåja, hon var i mannens våld, hade själv försatt sig i denna situation genom sin obetänksamma impuls. Detta samtal var blott en del av den själsångest hon haft att genomgå, och om hon genom att underkasta sig den kunde i någon mån mildra sin egen skuld och bli till hjälp för den man hon älskade, skulle hon finna offret ringa och själstortyren lätt att bära.

När Chauvelin vinkade åt henne att träda närmare gick hon därför fram till fönstret, stödde huvudet mot dess djupa stenkarm och blickade ut i natten.




XXI.
EN GISSLAN.

Utan att säga ett ord sträckte Chauvelin ut handen mot staden, liksom för att uppmana henne att betrakta den.

Hon var alldeles okunnig om vad klockan kunde vara, men det måste vara långt lidet på natten, ty den lilla staden tycktes djupt insomnad, där den låg omsluten av sina stenarmar av fästningsverk.

Månen, som nu långsamt sjönk ned i väster, kantade tornen och spirorna med lätta silverbårder.

Hennes skälvande näsborrar inandades den saltmättade havsluften. Hon hörde ekot av klockslagen i det gamla klocktornet förklinga, och från någon av gatorna eller torgen i den sovande staden träffades nu hennes öra av en skrovlig röst, som entonigt skrek ut en

D. G. N. 11