166
i detta fall med ett så smickrande epitet? Vi äro härvidlag blott och bart människor, som uppbjuda all vår förmåga för att vakta vår egendom — vi avse intet ont åt Boulognes medborgare. Vi hava hotat dem, det är sant, men er och den där svårfångade, gäckande »Nejlikans» sak blir det att tillse, att den hotelsen icke sättes i verkställighet.
— O, ni kan aldrig ämna göra det! utropade hon, full av fasa.
— Åh, jag ber er, sköna fru, bedrag er ej! För ögonblicket låter detta påbud blott såsom en tom hotelse, det medgiver jag, men jag kan försäkra er, att om vi icke lyckas fånga »Den Röda Nejlikan» eller om ni med denne mystiske äventyrshjältes bistånd lyckas försvinna ur fängelset, då skola vi med säkerhet nedskjuta eller halshugga varje arbetsför man och kvinna i denna stad.
Han hade talat lugnt och med eftertryck men varken med patos eller vrede, och i hans ansikte läste Marguerite endast en lugn och grym beslutsamhet, en hel nations beslutsamhet, förkroppsligad i denna ende man, att taga hämnd till varje pris.
Hon ville ej låta honom se, vilken djup förtvivlan, som gripit henne. Det tjänade ju till intet att bedja honom om förskoning. Han visste alltför väl, att hon av honom kunde vinna varken barmhärtighet eller nåd.
— Jag hoppas, att jag nu äntligen har lyckats göra situationen klar för er, nådig fru, sade han. Tänk, hur lätt er ställning egentligen är. Ni behöver blott stilla stanna kvar i cellen n:o 6, och om något tillfälle att rymma skulle erbjudas er, innan »Den Röda Nejlikan» har blivit tillfångatagen, så behöver ni endast tänka på alla familjer i Boulogne, som skulle bliva berövade sina familjeförsörjare — i de flesta fall fäder och söner, men det finns också flickor, som försörja sina mödrar eller systrar; fiskrensarna i Boulogne äro för det mesta kvinnor, och så finns det nätknyterskor och sömmerskor; alla skulle de få lida, om ers nåd inte längre fanns kvar i cellen n:o 6 i denna gamla fästning. Men
