170
hållning och denna trotsiga förtvivlan i blicken. Denne man, som tillbragt den nyss tilländalupna halvtimmen med att tortera henne, njöt nu av att skåda spåren av de kval, han låtit henne lida, spår, som hon med all sin viljestyrka ej fullständigt kunde utplåna ur sitt ansikte.
— Vill ni tro mig, lady Blakeney, återtog han, då jag säger er, att det i mitt hjärta ej finnes någon hätskhet mot er eller er man? Ja, jag har ju sagt er, att jag icke önskar hans död.
— Dock är det er avsikt att sända honom till giljotinen, så snart ni har fått honom i ert våld.
— Jag har ju förklarat för er, vilka mått och steg vi ha tagit, för att »Den Röda Nejlikan» verkligen med full säkerhet skall komma i vårt våld. Och då vi väl en gång hava honom fast, blir det hans egen sak att välja, om han vill bestiga giljotinen eller om han vill gå ombord på sin jakt i sällskap med er.
— Ni ämnar förelägga sir Percy två alternativ?
— Ja, just så.
— Erbjuda honom hans liv?
— Och ävenså hans förtjusande hustrus.
— I utbyte mot vad?
— Hans heder.
— Han kommer att säga nej, monsieur.
— Åh, vi få väl se.
Med dessa ord tog han en ringklocka, som stod på bordet, och ringde hastigt i den.
Några sekunder därefter öppnades dörren, och den soldat, som fört Marguerite dit, inträdde i rummet.
Samtalet var slut. Det hade fyllt sitt ändamål. Marguerite visste nu, att hon ej ens fick tänka på flykt för egen räkning eller hoppas på räddning för den man hon älskade. Chauvelins tal om ett annat alternativ, ett, som skulle beröra Percys heder, ville hon icke ägna en enda tanke.
Chauvelin reste sig upp och bugade sig djupt, medan han gick tvärs över rummet och ut genom den öppna dörren.
