Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
169

ning på stora torget i morgongryningen, några trumvirvlar, en allmän festdag för att fira den fröjdefulla händelsen — och så hade en tapper mans liv ändats, ett ädelt hjärtas slag för alltid avstannat — och en hel nation med stolthet och jubel hälsat detta dåd!

— Sov, Boulognes innevånare, sov! Lugn råder i staden!

Det var nattvakten, som intagit utroparens plats.

Ja, allt var lugnt inom stadens murar. Innevånarna kunde sova i ro. En välvillig regering vakade över dem och deras vila.

Men många av stadens fönster förblevo upplysta, och ett litet stycke nedanför, runt ett hörn, så att Marguerite inte kunde se det, måste en liten skara ha samlats utanför den grind, som ledde till Gayolefästningens gård. Marguerite hörde ett ihållande sorl av röster, de flesta upphetsade och hatfulla, och en gång hördes höga skrik: — Engelska spioner! och: — A la lanterne!

— Boulognes innevånare vakta nu Frankrikes skatter, sade Chauvelin i ironisk ton, i det han skrattade sitt grymma, glädjelösa skratt.

Då ryckte hon upp sig ur sitt dvalliknande tillstånd. Hon visste icke hur länge hon stått vid det öppna fönstret, men hon greps av fruktan för att han, den grymme mannen, skulle hava sett hennes själsångest och låtit sin själ frossa därpå.

Hon rätade på sim smärta figur, höjde trotsigt sitt stolta huvud och gick lugnt fram till bordet, vid vilket Chauvelin satt, såsom det tycktes åter helt upptagen av att genomögna sina papper.

— Är nu detta samtal slut? frågade hon lugnt och utan den minsta skälvning på rösten. Kan jag nu få avlägsna mig?

— Så snart ni behagar, svarade han med artig, ironisk stämma.

Han betraktade henne med tydlig beundran, ty hon var i sanning vacker, ja, drottninglik, med denna stolta