Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

176

denna sak, ty om han misslyckades skulle han på ett förskräckligt sätt få umgälla det.

— Nu gå vi till sängs, medborgare, sade Chauvelin till Collot, som trött och trumpen fingrade på papperen på bordet. Det prasslande ljud han därvid åstadkom gick Chauvelin på nerverna. Han ville vara ensam, och den sömnige drummelns närvaro störde hans högtidliga stämning.

Till hans belåtenhet grymtade Collot buttert samtyckande. Mycket långsamt reste han sig ur stolen, sträckte ut sina slappa lemmar, skakade på sig som en raggig hund, och utan att yttra ett enda ord nickade han kort åt ämbetsbrodern och lomade slött ut ur rummet.




XXIII.
ETT OVÄNTAT BESÖK.

Då Collot d’Herbois äntligen lämnade honom, drog Chauvelin en djup suck av lättnad.

Han lyssnade, till dess ljudet av de tunga stegen dött bort i fjärran. Därpå lutade han sig tillbaka i stolen och hängav sig åt den åvägabragta situationens triumferande fröjd.

Marguerite var i hans våld. Sir Percy Blakeney skulle nödgas underhandla om hennes frigivande, såvida han icke ville se henne dö en fasansfull död.

— Nu, min svårfångade, gäckande hjälte, mumlade han för sig själv, nu skola vi äntligen bli kvitt med varandra.

Där utanför hade det blivit alldeles tyst och stilla. Till och med vindens vemodiga susning i träden hade tystnat. Han var ensam med sina tankar.