Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177

Han kände sig trygg och lugn. Viss om seger avvaktade han förnöjd det kommande dygnets händelser.

På andra sidan dörren stod vakten, som han valt ut bland de svagare och mera undernärda av den lilla stadens garnison för att vakta hans egen person, redo att hörsamma hans kallelse.

— Vanära och löje! Förakt och begabberi! mumlade han, njutande av själva ljudet av dessa ord, vilka inneburo allt vad han hoppades kunna åstadkomma — fullständig förnedring och därefter antagligen en självmördares grav.

Tystnaden omkring honom tycktes honom ljuvlig, ty han kunde yttra dessa ord för sig själv och höra dem återkastas av de kala stenväggarnas eko liksom viskningar från alla de hatets andar, vilka voro redo att lämna sitt bistånd.

Han visste knappast hur länge han suttit där, försjunken i sina tankar; kanske högst ett par minuter hade han suttit tillbakalutad i stolen och njutit sina egna tankars sötma, då tystnaden plötsligt bröts av ett högljutt, godmodigt skratt och av en släpig röst, som i munter ton yttrade:

— Gud signe er, monsieur Chaubertin, men säg mig då, hur tänker ni åstadkomma alla dessa angenäma saker?

I en blink hade Chauvelin sprungit upp från sin plats och stirrade i förfärad överraskning bort mot det öppna fönstret, ty där, grensle över fönsterplattan med det ena benet inne i rummet och det andra utanför och med månljuset klart belysande den fina dräkten, den vida kragkappan och en elegant chapeaubras — satt den oförbrännelige sir Percy.

— Jag hörde er mumla sådana älskvärda ord, monsieur, fortfor Blakeney lugnt, att jag greps av frestelse att deltaga i konversationen. En människa, som talar för sig själv, befinner sig nästan alltid i en sorglig belägenhet … hon är antingen en galning eller en dumbom …


D. G. N. 12