194
ni behöver frukta för att eder skrift skall bliva förglömd, sir Percy. Det skall bli vår synnerliga omsorg att tillse, att den får den fulla offentlighet den förtjänar.
För ett ögonblick tystnade han. Därpå förändrade sig hans sätt helt plötsligt. Den sarkastiska tonen i hans röst försvann, och hans ansikte fick det uttryck av grymhet och hat, som Blakeneys gäckeri alltid brukade framkalla.
— En sak kan ni vara förvissad om, sir Percy, tillade han med ett strävt skratt, och det är, att så mycken smuts skall komma att kastas på den en gång så stolta och ärekrönta » Röda Nejlikan», att med säkerhet något därav skall komma att fastna.
— Åh, monsieur — hm — Chaubertin — genmälde Blakeney i lätt ton, jag hyser alls intet tvivel om att ni och era kamrater äro mästare i den vackra konsten att kasta smuts. — Men tillgiv mig — hm — jag avbröt er — fortsätt för all del! Saken är på min ära i hög grad nöjsam.
— Åh, min bäste sir, det tycks mig, att er ära efter offentliggörandet av den där episteln kommer att upphöra att vara en gångbar vara.
— Naturligtvis, ja, det har ni rätt i, genmälde sir Percy med orubbligt lugn. Ursäkta, det var en liten missägning, vi äro ju i så hög grad slavar av vanan — men ni ämnade vidare säga —?
— Föga mer har jag att säga, sir. Men på det att i er själ ej må gömma sig något dunkelt hopp om att ni, sedan ni väl har skrivit det brevet, helt lätt skulle kunna förneka att ni har gjort det, så låt mig säga er, att jag ämnar vidtaga tillfyllestgörande försiktighetsmått — det kommer att bli vittnen närvarande, då ni skriver det. — Ni skall sitta här i detta rum, utan bojor, fri från tvång av varje slag — och de pengar, varom det i detta brev talas, skola överlämnas till er av min ämbetsbroder, sedan han har sagt eder några lämpliga ord, och ni skall taga emot pengarna av honom, sir
