Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
203

dergå en snabb förvandling, och hans högresta gestalt sjönk ned på en stol. Han sträckte ut båda benen, stack ned händerna i fickorna — och minuten därefter sov han fridfullt och lugnt.




XXVI.
NATIONALFESTEN.

— Boulognes medborgare, vakna upp!

Ack, de hade ju inte sovit alls! Några få av dem hade visserligen fallit i ett slags halvsovande dvala, men den var mera tröttande och nervpinande än det vakna tillståndet.

Inne i hemmen hade kvinnorna också vakat, en lång, dyster vaka, varunder de lyssnat efter varje ljud och bävat för varje underrättelse, som med nattens vind skulle kunna flyga in genom de små öppna fönstren.

Om en fånge — en särskilt farlig fånge — lyckades undkomma ur fängelset, skulle varje familj i Boulogne bliva berövad sin försörjare. Därför gräto nu kvinnorna och försökte erinra sig de »Pater Noster» och »Aven», som frihetens, broderskapets och jämlikhetens tyranni befallt dem att glömma.

Trasiga radband framletades ur länge förgätna gömslen, och knän, som voro styva av ändlös strävan, böjdes åter i bön.

— O, Gud, gode Gud! Låt inte den där kvinnan rymma!

— Heliga Jungfru! O, Guds moder! Tillstäd icke, att hon kommer ur fängelset!

Några av kvinnorna gingo ut i morgongryningen med varm soppa eller kaffe till sina män, som vaktade utanför fängelset.

— Ha ni sett någonting?