Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
205

stods honom, hade ökat hans muskelstyrka, men minskat hans fett. Han hade mycket hårda armbågar, och han lyckades snart att under knuffande och svärjande komma fram till Gayoles fängelseportar.

— Voyons! Enlevez-moi ça, befallde han, i det han pekade på kungörelsen.

De båda soldaterna vid municipalgardet började nu att slita pergamentsbladet från porten, medan folkhopen såg på under tyst häpnad och förundran.

Vad kunde det väl alltsammans betyda?

Då vände Auguste Moleux sig om emot folket.

— Mes enfants, sade han, mina små kålhuvuden, vakna upp! Republikens regering har förordnat, att det i dag skall bliva en allmän glädje- och förlustelsedag!

— Glädje? — Allmän förlustelse! Nå, sannerligen, när varje familjeförsörjare — —

— Tyst! Tyst! Var tysta allesammans! ropade Auguste otåligt. Ni förstå ju inte. Allt det där är över nu. Det är ingen fara längre för att den där kvinnan skall rymma sin kos. Ni skola dansa och förlusta eder allesammans — »Den Röda Nejlikan» har blivit tillfångatagen i Boulogne — i natt.

— Qui ça, »Den Röda Nejlikan»?

— Det är ju den hemlighetsfulle engelske äventyraren, som räddade folk från giljotinen.

— En hjälte, quoi?

— Nej, nej, bara en engelsk spion, en aristokraternas vän … han skulle minsann inte brytt sig om familjeförsörjarna i Boulogne …

— Han skulle inte ha lyft ett finger för att rädda dem.

— Vem vet? suckade en kvinnoröst. Kanske han kom till Boulogne för att hjälpa dem.

— Han har i alla fall blivit fast, slutade Auguste Moleux. Och hör nu, mina små kålhuvuden, lägg nu märke till detta: så stor är det allsmäktiga Välfärdsutskottets fröjd över hans fängslande, att därför att