212
de små ulliga skyarna till tätare massor, och även dessa sögos snart in i de stora, böljande bankar, som sydvästvinden fläktade ut mot havet.
Då skymningens sista gråa strimma omsider förbleknade i väster, hade hela himlen hunnit bli betäckt med tunga moln, och kvällen inbröt mörk och hotande.
Men detta dämpade på intet sätt förväntningarna inför de förestående nöjena. Tvärtom hälsades det snabbt tätnande mörkret med glädje, eftersom det säkert skulle ytterligare framhäva skenet från de kulörta lyktorna och låta facklorna flamma ännu klarare.
Det var i sanning en brokig skara, som började samlas på Place de la Sénéchaussée, just då den gamla tornklockan slog sex.
Män, kvinnor och barn, utstyrda i alla slags trasgrannlåt, pierroter med stora halskrås och mjölade ansikten, ohyggliga masker, föreställande vidunderliga djur, brokiga dominos, harlekiner, som lyste i regnbågens alla färger, och kolumbiner i korta tarlatankjolar och med bara fötter. Där funnos domarperuker och soldathjälmar från gångna generationer, höga normandiska mössor, prydda med hundratals fladdrande band, och pudrade håruppsättningar, som erinrade om det ärorika Versailles.
Allt var trasigt och smutsigt. Dominoerna voro i trasor, pierroternas krås, de flesta av papper, hängde redan i remsor över axlarna. Men vad gjorde det?
Folkhoparna knuffades och trängdes, hojtade och skrattade. Fickorna skreko, när karlarna då och då stulo en kyss från villiga eller ovilliga läppar eller smögo armen kring någon grant utstyrd midja.
Gamle kung Karnevals ande låg i luften denna kväll — en ande, som just nyss vaknat upp ur sin långa Rip-van-Winkle-sömn.
Milt på torget stod giljotinen, spöklik och hemsk, med långa, smala armar uppsträckta mot skyn och med den sista glimten av det bortdöende dagsljuset skimrande på sitt trekantiga knivblad, där det icke var rostigt av blodstänk.
