Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
211

Och så var det naturligtvis Förnuftets gudinna i sin triumfvagn — en apoteos över den nya religionen, som skulle göra alla lyckliga, rika och fria.

Glömda voro nattens ångest, dödsfruktan, den stora, ärorika revolutionen, som denna enda dag skulle upphöra med sitt ständiga krav på en tribut av blod.

Ingenting mindes man utom ögonblickets nöje och glädje och emellanåt namnet på engelsmannen — spion, hjälte eller äventyrare — orsaken till all denna härlighet: »Den Röda Nejlikan».




XXVII.
FESTTÅGET.

Farföräldrarna till den nuvarande generationen av boulognare kunde gott minnas den stora nationalfestens dag, då hela Boulogne var som tokigt av vild uppsluppen munterhet. Så många familjer hade fäder, bröder, söner inspärrade i fängelse för någon anklagelse om förräderi, verkligt eller inbillat, så många hade kära anhöriga, vilka redan hotades av giljotinen, att festen på denna minnesvärda septemberdag 1793 innebar en oförglömlig stund av lättnad och tacksamhet.

Hela dagen hade vädret varit ovanligt vackert. Efter den strålande soluppgången hade himlen hela dagen förblivit iklädd sin praktfullt blåa skrud, och solen hade fortsatt att välvilligt le åt den glada lilla hamnstadens alla upptåg. Då den långsamt började dala i väster, uppstego dock några små lätta skyar vid horisonten, och havet såg mörkt och blyfärgat ut mot det strålande firmamentet.

När solnedgångens glans vek för aftonens milda pärlgrå och purpurnyanser, hopade sig så småningom