220
återstod att se, var vilken hållning sir Percy Blakeney skulle intaga på kvällen, då han i utbyte mot det stipulerade brevet skulle se sin maka frigiven.
Hela dagen hade Chauvelin undrat, hur alltsammans skulle komma att förlöpa. Han hade på förhand hållit en riktig teaterrepetition av hela denna scen, men kunde ej veta, hur den aktör, som innehade huvudrollen, skulle komma att spela sin roll.
Emellanåt, när ex-ambassadörens rastlöshet blev fullständigt outhärdlig, tog han en rundvandring i fästningen Gayole och begärde under någon hastigt uttänkt förevändning att få träffa den ene eller den andra av sina fångar. Marguerite förhöll sig emellertid fullständigt tyst i hans närvaro; hon besvarade hans hälsning med en lätt böjning på huvudet, och till svar på hans rent formella frågor — vilka han framställde för att giva någon grund för sitt besök — antingen nickade hon eller yttrade några enstaviga ord mellan sina halvslutna läppar.
— Jag tar för givet att ni har allt vad ni behöver, lady Blakeney.
— Ja tack.
— Ni kommer att gå ombord på »Drömmen» i kväll. Kan jag skicka någon hälsning över till yachten för er räkning?
— Nej tack.
— Sir Percy mår utmärkt. Han sover och har inte frågat efter ers nåd. Skall jag meddela honom att ni mår väl?
En instämmande nick från Marguerite, och Chauvelins förråd av frågor var slut. Han förvånade sig över hennes lugn och ansåg att hon borde ha varit lika rastlös som han.
Längre fram på dagen lät han — påverkad av Collot d’Herbois och av sina egna farhågor — förflytta Marguerite från cellen n:o 6.
Denna förändring lät han tjäna som orsak till ännu ett kort besök hos henne. Han uppträdde nu på ett vördnadsfullt, ursäktande sätt inför henne.
