Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
221

— Ett arrangemang, som för tillfället förefaller lämpligast, lady Blakeney, förklarade han, och jag hoppas att ni skall få det bekvämare genom denna förändring.

Åter nickade hon på ett kort, bifallande sätt samt tillade avklippande:

— Som ni befaller, monsieur.

Men då han hade gått vände hon sig med ett plötsligt utbrott av vild sorg till abbé Foucquet, hennes trogna sällskap under det gångna dygnets långa, tröttsamma timmar. Hon föll ned på knä bredvid honom och snyftade av ångest och förtvivlan.

— O, om jag bara kunde få veta något — om jag kunde få se honom! — en minut! — en sekund bara! — om jag bara finge veta något!

Det tycktes henne, som om den förfärliga ovissheten höll på att göra henne vansinnig.

Om hon bara kunde få veta något! Om hon kunde få veta, vad han ämnade göra!

— Den gode Guden vet det, sade den gamle med sin vanliga enkla levnadsvisdom, och måhända tjänar det alltsammans till det bästa.

Det rum, som Chauvelin nu utsett åt Marguerite, var ett, som hade utgång till det stora rummet, i vilket han föregående kväll haft sina märkliga samtal med henne och med sir Percy.

Det var en liten fyrkantig, mörk kammare utan något fönster, endast med en liten ventilationsglugg högt uppe på väggen, en glugg, försedd med ett starkt galler.

Chauvelin, som önskade visa henne, att det ej var hans önskan att öka hennes lidande genom att lägga kroppsliga obehag till de själskval, hon måste utstå, hade givit befallning om, att det lilla rummet skulle göras så behagligt som möjligt. En tjock, mjuk matta hade lagts på golvet, och en länstol samt en bekväm vilsoffa med några kuddar och en filt hade flyttats dit, och under över alla under, på det runda bordet stod en vas med en stor bukett mångfärgade dahlior, som bil-