Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

224

Han hade läst konceptet till brevet och var nöjd med dess innehåll. Så småningom hade den övertygelsen inträngt i hans råa, slöa uppfattning, att medborgare Chauvelin hade rätt och att den förbannade »Röda Nejlikan» och hans följe av engelska spioner skulle bliva fullständigare krossade och tillintetgjorda av all den skam och smälek, som ett sådant brev, skrivet av den mystiske äventyrshjälten, skulle draga över dem allesammans, än de någonsin skulle kunna bli genom giljotinens skoningslösa verk.

Hans enda oro var nu, att engelsmannen måhända ej skulle gå in på att skriva detta brev.

Men för varje gång han riktigt genomtänkt saken, sade han:

— Bah! Han kommer naturligtvis att göra det! Sacré tonnerre! Det är minsann ett ledigt sätt att rädda sitt eget skinn!

— Ni skulle nog utan tvekan underteckna ett sådant brev, inte sant, medborgare Collot? sade Chauvelin med väl dold ironi vid ett tillfälle då de tillsammans dryftade denna allt uppslukande fråga. Ni skulle säkert inte visa någon tvekan, ifall ert liv stod på spel och man gav er valet mellan att skriva ett sådant brev och — och att bestiga giljotinen.

— Nej, för tusan! utbrast Collot med kraft och övertygelse.

— Allra helst, fortfor Chauvelin i kallt ironisk ton, om man på samma gång lovade er en million francs.

— Den förbannade engelsmannen! svor Collot helt harmsen. Ni måtte väl inte tänka på att giva honom de pengarna — vad?

— Vi skola åtminstone lägga fram dem, så att det ser ut, som om han verkligen hade tagit emot dem.

Collot blickade upp på sin ämbetsbroder med uppriktig beundran. Chauvelin hade i sanning ej lämnat någonting ogjort. Han hade noga utfunderat varje detalj i denna sinnrikt hopfogade plan, som hade till avsikt att störta och tillintetgöra Frankrikes fiender.