Med Marie Antoinettes öde var det, man hotade sir Percy Blakeneys hustru!
— Som ni ser, nådig fru, hörde hon sin grymme fiendes oljigt lena röst yttra tätt invid sitt öra, så ha vi försökt att i all anspråkslöshet göra vårt bästa, för att er korta vistelse här må bliva så angenäm som möjligt. Tillåt mig uttala den önskan, att ni må finna er väl i detta rum, tills sir Percy blir redo att ledsaga er ut till »Drömmen».
— Tack, sir, svarade hon lugnt.
En ung ordonnans kom nu in med en liten måltid — ägg, bröd, mjölk och vin — som han placerade på bordet mitt i rummet.
Chauvelin bugade sig djupt för Marguerite och drog sig därpå tillbaka till det yttre rummet.
Efter en stund gav han befallning om, att vakterna skulle stå på andra sidan om dörröppningen, så att Marguerite icke kunde se dem och så att hon, om hon åt eller sov eller rörde sig i sitt trånga fängelse, kunde inbilla sig, att hon var obevakad.
Åsynen av soldaterna hade haft önskad verkan på henne. Chauvelin hade märkt hennes rysning och förstod, att hon fattade eller gissade, vad deras närvaro betydde. Han var för ögonblicket tillfreds med vad han vunnit och hyste ingen önskan att pina henne mer än som var uthärdligt.
Dessutom ägde ju den kungjorda ordern fortfarande gällande kraft, den order, vari alla Boulognes familjeförsörjare hotades med döden, ifall Marguerite Blakeney lyckades fly ur fängelset. Och den skulle förbliva fullt gällande, ända till dess att sir Percy hade skrivit, undertecknat och i Chauvelins händer överlämnat det brev, som skulle bliva köpeskillingen för den allmänna benådningen.
I sanning, Chauvelin hade fullt skäl att vara nöjd med de försiktighetsmått han tagit. Det fanns ingen fara för att hans fångar ens skulle försöka att rymma.
Till och med Collot d’Herbois var tvungen att medgiva, att allting var väl ordnat.
