över Alperna, kommer det hämnande folkets hand att nå er. Ert andra misslyckande kommer att straffas med döden, var ni än må befinna er, antingen genom giljotinen, om ni är i Frankrike, eller genom en lönnmördares hand, om ni söker tillflykt på annat håll. Kom ihåg det, medborgare Chauvelin, ty denna gång finns det ingen undflykt, inte ens om den mäktigaste tyrann på jorden sökte skydda er, inte ens om ni lyckades bygga upp ett världsherravälde och sätta er själv på dess tron.
Hans tunna, skärande röst genljöd hemskt i det lilla, kvava rummet.
Chauvelin svarade icke. Han hade intet mer att säga. Allt det som Robespierre så tydligt klargjort för honom hade han redan insett, medan han smidde sina djärvaste planer.
Denna gång var det ett »antingen — eller», som gällde honom. Han tänkte åter på Marguerite Blakeney och det fruktansvärda alternativ han för mindre än ett år sedan förelagt henne.
Nåväl! Han var beredd att löpa risken. Han skulle inte misslyckas igen. Denna gång for han till England under långt gynnsammare omständigheter. Han visste vem den man var, som han fått order att locka till Frankrike och i döden.
Och han besvarade Robespierres hotande blick djärvt och orubbligt; så gjorde han sig redo att gå. Han tog sin hatt och kappa, öppnade dörren och tittade ett ögonblick ut i den mörka korridoren, varifrån en vaktposts steg hördes på långt avstånd. Så satte han på sig hatten, kastade ännu en blick inåt rummet, där Robespierre stod och betraktade honom, och avlägsnade sig.
