Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

20


III.
FOLKFESTEN I RICHMOND.

Det var måhända den härligaste september man skådat i England, där den flyende sommarens sista dagar nästan alltid äro vackra och guldskimrande.

Underligt nog förfogar språket i detta land, där just denna årstid är så enastående vacker och strålande, icke över något särskilt uttryck för den tidpunkten.

Därför måste vi kalla den »fin d’été» — sommarens slut; icke det absoluta slutet, ännu icke det slutliga uppbrottet, men som när en vän, som snart måste lämna oss, vemodigt dröjer kvar och gärna vill stjäla en och annan dag, stanna kvar hos oss ännu någon vecka; som när han vill draga ut ännu litet längre på sitt sista gripande farväl och framför vår avskedsblick utbreder allt det mest lysande, det mest eftersträvansvärda, det mest saknadsvärda han äger.

Och i detta nådens år 1793 hade den bortdragande sommaren slösat sin paletts färgprakt över skogstrakter och flodbankar, blandat lärkträdens och almarnas forna skarpa grönska med ett milt guldskimmer, målat ekarna i varmt rödbruna toner och fläckat bokarna med mörkbrunt och karminrött.

I trädgårdarna stodo rosorna alltjämt i blom — inte junis milt skära eller gula rosor, ej heller de bleka klängrosorna utan sensommarens blodfulla röda eller djupt aprikosfärgade rosor med skrynkliga ytterblad, lätt kyssta av den frostiga daggen. På skyddade platser dröjde lila clematis ännu kvar, medan de lysande dahliorna verkade övermodiga i sin färgprakt, där de lyfte sina granna blomblad mot en bakgrund av svagt gröna löv eller mot de gamla murarnas matta mossa.

Den stora folkfesten brukade alltid äga rum i slutet av september. Vädret vid flodstranden var pålitligast