Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

226

De båda männen sutto i det stora rummet, som gränsade till det där Marguerite nu bodde. De sutto längst borta vid fönstret, och ehuru Chauvelin mest viskat, hade Collot flera gånger skrikit, och ex-ambassadören undrade hur mycket Marguerite hade hört.

Vid Collots ängsliga fråga kastade han nu en snabb, förstulen blick mot det inre rummet, där hon satt så tyst och stilla att det nästan verkade som om hon sov.

— Ni tror väl inte att engelsmannen kommer att vägra att skriva brevet? upprepade Collot otåligt.

— Nej! svarade Chauvelin lugnt.

— Men om han gör det?

— Om han gör det, skickar jag kvinnan till Paris i kväll och låter hänga honom som spion här på fängelsegården utan rannsakning eller andra formaliteter, svarade Chauvelin i fast ton. Så ni ser, medborgare, tillade han viskande, att vad som än händer, är det ute med »Den Röda Nejlikan» … Men jag tror att han kommer att skriva brevet.

— Parbleu! Det tror jag med … genmälde Collot med ett rått skratt.




XXIX.
BREVET.

Då hans ämbetsbroder en stund därefter lämnade honom för att ge order om hästar och eskort, lät Chauvelin kalla till sig sergeant Hébert, sin gamle pålitlige medhjälpare, och gav honom sina slutliga befallningar.

— Det måste ringa till Angelus vid sedvanlig tid, vän Hébert, begynte han med ett illfundigt leende.

— Angelus, medborgare? upprepade sergeanten, slagen av häpnad. Det är ju månader sedan det ringdes.